BLOGG

Det börjar bli vår!

Som husägare får man vara tacksam i denna mellantid innan vårångesten har kickat in fullständigt.
Ni vet den där som påminner en om att det är hög tid att börja röja i trädgården och att bearbeta fjolårets lövformationer som aldrig fick någon uppmärksamhet den där regniga dagen i November.

Förra året fick vi inte direkt någon rivstart på säsongen då den knappt 1 år gamla robotgräsklipparen kastade in handduken och krävde reparation. I början av April lämnade vi in den på service och fick tillbaka den i mitten av Juni efter att jag hade gjort min röst hörd ända bort till Kina genom åtskilliga telefonsamtal till supporten.
Som ni kan föreställa er är inte Worx support den bästa men jag kan inget annat än att älska denna sak trots allt som har hänt. Jag skulle även kunna sträcka mig till att rekommendera den, trots att det i grund och botten är en liten sabotör som äter upp din trädgård till frukost.

Sakta men säkert tar maskinen över.
Den börjar lite försiktigt med att utforska terrängen i utkanten av trädgården för att visa att den inte lämnar något åt slumpen.

Därefter börjar den testa hållfastheten i människans säsongsprodukter.

När den tillslut hittat den svagaste så glufsar den i sig med hull och hår. 

Kanske den mest praktiska funktionen utöver själva gräsklippningen är att den hittar saker som du inte visste att du hade i trädgården. I vårt fall en fågelbur (WTF?).

Efter en veckas vistelse i sommarstugan hade den dessutom hittat en tvättkorg i plast som den hade kilat fast mellan sig själv och laddningsstationen. Nåja, det är inte så illa som det låter. Den gör ju en hel del nytta också, det får man inte glömma!

Över till något annat.

Vi har ett vår/sommarprojekt sambon och jag. Vi ska skaffa fler hönor!
Tyvärr så försvann två av hönorna spårlöst för ett tag sedan och sedan dess har stackars Henny varit ensam kvar i hönshuset. Efter en tids fruktlöst letande efter Hedemorahöns så har vi nu bestämt oss för att kläcka fram egna kycklingar.

Med det beslutet i ryggen gjorde jag det som vilken systemutvecklingskonsult som helst skulle ha gjort och började leta efter äggkläckningsmaskinen med flest flashiga tekniska beskrivningar... Efter några klick och några dagars väntan så kom den idag, vår EggTech ET12, med ett namn som hade fått Spielberg att dra på smilbanden.

Så här i Coronatider kunde man nästan se skräcken i ögonen på butiksbiträdet som löste ut mitt paket märkt med stor text "Made in Italy".

Det är väl bara en tidsfråga innan ytterdörrarna härhemma bankas in av Region Hallands insatsstyrka...

0 kommentarer

Hej världen, det var ett tag sedan sist!
Långt över ett år har passerat sedan senaste raderna författades ifrån badkaret. Det är lång tid!

Lustigt sammanträffande är att Jonna precis som i förra inlägget är iväg på jobbkonferens, vilket då återigen lämnar kvar en gammal man med sina reflektioner och sin djupfrysta krögarpytt. Men... denna gången är jag inte ensam! Det har minsann hänt en hel del under året som varit. Jag har bland annat blivit far till en underbar dotter som heter Luna och som i skrivande stund är strax över 13 månader gammal, så ja, man kan snabbt konstatera att bloggen lämnar en del luckor i min biografi.

Luna kommer att få ett dedikerat inlägg en vacker dag när jag har lite mer tid att skriva men nu vet ni i alla fall, Internet.

Jag sitter parallellt med att gå och lägga mig med att titta på dealsen som börjar poppa upp i samband med Black Friday. Inte för att jag behöver något. Inte för att jag har tänkt köpa något heller för den delen, men lite spännande är det att följa... Nej, mitt nästa sparmål är ingen elektronisk pryl utan en akustisk gitarr där jag har siktat in mig på en Taylor. Vi får se vad 2020 har att bjuda på helt enkelt.

Må väl!

0 kommentarer

God kväll!

Jonna har nu lämnat huset för några dagars konferens i Gränna så nu blir det krögarpytt i 2 dagar om jag har räknat rätt! Lämnad kvar i vardagen utan polkagris är jag som just nu rapporterar från ett rykande bad.

Det är lite pirrigt att balansera laptopen på det lätt skrynkliga kartongklädda hyllplan av märket Billy som aldrig fann något verkligt syfte efter den där köpglada dagen på IKEA för en massa år sedan. I brist på annat togs den i bruk som bräda att ha över badkarskanten. Nu står den mest där i hörnet i hyllplanens motsvarighet till death row.

Det är sannerligen hög tid att renovera detta rum nu. Hela badrummet håller på att ge upp rent estetiskt, nödlösningarna tenderar till att bli fler till antalet för varje vecka som går och bidén var säkert bländande vacker när den installerades 1982. När jag var igång för ett par år sedan så renoverade jag bara tillräckligt för att få ett oavbrutet flöde av musik när man vandrar in i badrummet från hallen! Nu senast så lagade jag det inre läckaget i toaletten med en figursågad förpackning av märket SIA pecannötkola i väntan på att installera den nya stolen som står i garaget. Kreativitet bortom alla gränser, minst sagt.

Det kanske låter som att jag är slarvig men det är precis tvärtom, det tar lång tid när jag ska göra någonting.

På senaste tiden är jag ändå lite stolt över min insats. Arbetet med hallen/tvättstugan (samt The Walking Dead) är det som håller mig vaken om nätterna just nu och jag börjar se slutet på det långa projektet. Jag har för avsikt att lägga ut lite bilder inom kort så fort golvet och skåpen är på plats. Näst efter det så står köket och badrummet på tur men det ger jag mig inte på själv, inte en chans, jag har ju 3 säsonger kvar av Walking Dead att bränna av. 

Trevlig kväll!

1 kommentar

Jag fick mig en trevlig överraskning i början av veckan!

När jag kom hem från jobbet i måndags så stod det ett par kassar vid ytterdörren varav en hade den där ikoniska Gekås-gula färgen som avslöjade dess ursprung. Jag visste redan vad det var för jag hade blivit notifierad tidigare under dagen om att leveransen var på väg.

Jo, min kamrat Jens hade sedan en tid bestämt sig för att göra sig av med sin skivsamling och eftersom att jag inte var sen att visa mitt intresse för den så erbjöds jag att ta över äganderätten av hela samlingen. Så där stod jag, lätt nostalgisk, med ett stort leende och blickade ned över de ~200 skivorna.

Redan samma kväll packade jag upp dem, kategoriserade och sorterade dem i ordning. Ett arbete som var klart strax efter 01.00.

Nu för tiden blir man mer eller mindre idiotförklarad för att äga och lyssna på CD-skivor vilket jag tycker är trist. Jag ser det på ett lite annorlunda sätt. För mig handlar inte musik om trender och vad man bör förhålla sig till för att framstå som "normal". CD för mig är inte bara själva skivan utan även bookleten, sångtexterna, vem som skrivit låtarna, ja till och med tackorden är intressant. Allting bundlat för en kompakt upplevelse som kan avnjutas från favoritfåtöljen.

Med det sagt så köper jag inte mycket CD-skivor längre, jag tror bara jag köpte 5-6 st under förra året så det slår inget rekord. Det som lever vidare i mina CD-skivor är gamla fina minnen. Det finns en historia att berätta om varje album i min samling.

Nostalgisk som jag har blivit på senare år så gjorde ett test - jag stod framför skivsamlingen, blundade och valde ut tre plattor och funderade över vilken historia som jag minns av dem.

In Flames - Lunar Strain / Subterranean

Detta var en av de första In Flames-plattorna jag köpte. Jag minns att jag plockade upp den i hårdrocks-stället på Gekås som faktiskt var rätt välsorterade back in the days. Jag minns även en gång när jag och min vän Sebbe blindköpte varsin skiva där genom att blunda och välja en, fast det är en annan historia. 

Det första som slog mig var hur hård musiken var. Jag fastnade snabbt för Starforsaken minns jag, inledande violiner följt av melodiska distade gitarrer och ett vrååål. 

Historien börjar inte där för mig. Jag tänker mig tillbaka när jag först hörde In Flames. Det hela började i Sebbes rum år 2000 där vi hade avsatt en kväll för att LANa och spela Hidden & Dangerous. Vi ägnade några minuter åt att kolla skolkatalogen som man gjorde på den tiden, där hittade vi en snubbe med Colony-tröja och undrade nyfiket vad det var för band. Så vi gjorde en sökning på Napster och fick tillslut hem "Insipid 2000" från samma platta och häpnades över hur bra den var. Vi hade upptäckt In Flames och jävlar va bra det var.

Helloween - The Time Of The Oath

Jag är glad att det blev denna skivan för den är lätt topp 5 i min samling över skivor som har haft stor påverkan på mitt liv. 

Det hela började på fritidsgården, 1996/1997, när min fritidsledare lät mig lyssna på detta mästerverk på en bergsprängare. Det var de första tonerna jag hörde av det band som skulle komma att bli mitt favoritband. Han satte på Power som första låt och det var något av det bästa jag hade hört. Jag vill hävda att det var denna platta och Master of Puppets med Metallica som gav mig inspiration till att lära mig spela gitarr. Detta blev så småningom en av de första hårdrocksplattorna jag köpte.

Jag började rita teckningar av pumpor medan jag utforskade bandet, hela mitt huvud snurrade runt med tankar om Helloween.

Än idag lyssnar jag på frekvent på denna skiva. Ett sant mästerverk.

The Crown - Eternal Death

Denna historien har sitt ursprung i baksätet på en Volvo 740. Jag och min vän Jerry blev runtskjutsade vid Skrea strand av Joakim som var ett år äldre än oss och precis hade fått körkort. Han hade fetaste baslådan och vi spelade In Bitterness And Sorrow på repeat, jag vet inte hur många gånger. Han hade det gamla ex:et av denna skiva då bandet fortfarande hette Crown of Thorns. Detta är fortfarande den skiva som jag uppskattar mest från Crown.

 

Det var all nostalgi jag hade att bjuda på för idag och med det önskar jag er en fortsatt trevlig söndag!

2 kommentarer
29 oktober 2017

Cyborg

Allmänt

Alla har vi våra barndomshjältar...

En av mina var Joe Shimamura från serien Cyborg 009. Serien handlar om 9 cyborger (cyborgare?) som slåss mot kämpar och övernaturliga fiender och trots att det finns hela 9 krigare att välja bland så är Joe utan tvekan den coolaste. Alla ville vara Joe.

Jag drömde om ett liv som cyborg och allt eftersom åren gick växte jag ifrån tanken och drömmen blev ett minne blott.

Häromveckan var vi på en arbetsrelaterad mässa där möjligheten till att bli chippad erbjöds till våra kunder och i viss utsträckning de anställda. Helt kostnadsfritt. Min dröm om Joe kom tillbaka till mig och naturligtvis var jag inte sen med att skriva upp mitt namn på listan. Detta skulle bana väg för mitt liv som cyborg.

Väntetiden var lång. Jag tror att jag spenderade 2 timmar väntandes på min tur, men rätt som det var så satt man där och undrade vad man hade gett sig in på.

Att bli chippad innebär att ett litet passivt NFC-chip implanteras i handen mellan tumme och pekfinger. Chippet är något större än ett riskorn och omsluts av en glaskapsel.

Så vad har man detta chip till då?

Ja det är en bra fråga. I dagsläget finns inte särskilt mycket stöd för det men t.ex. så accepterar SJ det istället för en biljett, vidare så kan det ersätta ett passerkort/tagg för att öppna portar. Du kan spara vilken data du vill på det genom att programmera det med en mobiltelefon. Jag håller just nu på att utforska möjligheterna med detta så jag får be om att återkomma med vad jag hittar på i framtiden.

Trevlig söndag!

3 kommentarer