25 januari 2017

Jakten på de försvunna jeansen

Winkvist v2.0

Förra helgen så upptäckte jag en början på ett litet hål på ena knät på mina absoluta favoritjeans - mina vackra Diesel som jag köpte på Väla för några år sedan....

De är inte bara snygga enligt mitt tycke utan är även praktiska ur det hänseendet att de har lite stretch i midjan. För stretch ska man ha när man som jag har passerat 30 och då ämnesomsättningen har förvandlats till ett enda stort långfinger som har satt magrutorna från högstadiet på en buss med destination "långt långt borta".

Man får säga vad man vill om min shoppingvana (eller brist av) när det gäller kläder men när jag väl handlar jeans så håller de i alla fall lite klass. Det brukar landa i 800-1200 kr prisklassen och håller därefter som oftast hyfsat länge. Tiden mellan köpen är dock lång. Till och med så lång att jag vid ett besök på JC för 10 år sedan skämde ut mig när jag bad om att få se deras kollektion av Crocker 333:or. Expediten lade av ett skratt och sa att de hade då gått ur modet många år tidigare...

Det där med mode är en sak som jag aldrig har förstått mig på.
Mode har alltid haft en motsatt effekt på mig. Om något är populärt så tappar jag intresse för det. Omvänt så fick jag, mitt under mellandagsrean, svart-på-vitt att klädindustrin har tappat intresset för mig. Det var när jag scrollade förbi sida efter sida av slimfit-modeller i jakten på bootcut som jag upptäckte att 90-talet inte plockade upp luren just denna dag.

Dessvärre förblir mina 333:or nu ett minne blott. Det finns knappt bootcut att få tag på längre... Allt man hittar är sånt här:



Det är klart, vill man bli kallad Mr. Foldie-pants så kan man ju alltid skaffa sig ett par sådana, men det är inget för mig.

Nej, jag sitter nog kvar här och väntar på att 90-talet lyfter. Heja!

// W.