BLOGG

Halmstad måste vara Sveriges trafikmässigt långsammaste stad...

Att pendla till Halmstad är lite som att besöka den där planeten i Interstellar. Ni vet den där allting går så sjukt långsamt och när man väl kommer ut ur staden igen så vips är klockan 20.00. Fast just idag har jag mig själv att skylla då jag höll på att fastna helt i Bermudatriangeln som sträcker sig mellan jobbet, stenalyckan och flygstaden.

Detta liknar mer ett välplanerat äventyr för någon som har varit på jakt efter Pikachu men det är helt enkelt den rutt som jag tvingades ta i kväll för att handla något så simpelt som kattmat.



Trots att jag var ute i god tid denna gång så tog jag snabbrutten från jobbet för att slippa trafik. Första stoppet blev djurbutiken bredvid Jula där all mat visade sig vara helt slut. Katterna som bor på gräddhyllan här i Tröingeberg nöjer sig nämligen inte med något annat än "Pro Plan" och typiskt nog den variant som i 85% av fallen är slutsåld. Drog en lätt suck och körde sedan vidare mot flygstaden där jag hade sett Arken Zoos gröna skylt vid något tillfälle tidigare. Hamnade så klart efter en bil som fördes fram i traktorfart och när jag väl kom fram så var skylten inte längre grön. Jag insåg snart att det enda som den skylten lös med var sin frånvaro. Det var då det slog mig att de måste ha flyttat till stenalyckan där jag var tidigare. Aaaahh!!

Slängde ett öga på klockan som visade 18.49 och tänkte att det hinner jag aldrig innan de stänger. Kollade därför med Google innan jag gav mig av. Enligt oraklet så var det 15 min resväg och det är först då man vet att man har bråttom på riktigt.

Likt en smålänning på väg till Ullared skenade jag och min Flinta-bil iväg i mörkret, men trots min tunga högerfot nådde jag inte destinationen förrän exakt kl. 19.02...

I samma stund som jag närmade mig dörren så gjorde jag bedömningen att damen som då räknade kassan ändå inte hade tänkt släppa in en svartklädd man med "Skull Fist"-mössa så det var bara att återigen lätta svordomsförrådet och bege sig hemåt.

Imorgon gör jag ett nytt försök i Varberg!

// W.

0 kommentarer

Förra helgen så upptäckte jag en början på ett litet hål på ena knät på mina absoluta favoritjeans - mina vackra Diesel som jag köpte på Väla för några år sedan....

De är inte bara snygga enligt mitt tycke utan är även praktiska ur det hänseendet att de har lite stretch i midjan. För stretch ska man ha när man som jag har passerat 30 och då ämnesomsättningen har förvandlats till ett enda stort långfinger som har satt magrutorna från högstadiet på en buss med destination "långt långt borta".

Man får säga vad man vill om min shoppingvana (eller brist av) när det gäller kläder men när jag väl handlar jeans så håller de i alla fall lite klass. Det brukar landa i 800-1200 kr prisklassen och håller därefter som oftast hyfsat länge. Tiden mellan köpen är dock lång. Till och med så lång att jag vid ett besök på JC för 10 år sedan skämde ut mig när jag bad om att få se deras kollektion av Crocker 333:or. Expediten lade av ett skratt och sa att de hade då gått ur modet många år tidigare...

Det där med mode är en sak som jag aldrig har förstått mig på.
Mode har alltid haft en motsatt effekt på mig. Om något är populärt så tappar jag intresse för det. Omvänt så fick jag, mitt under mellandagsrean, svart-på-vitt att klädindustrin har tappat intresset för mig. Det var när jag scrollade förbi sida efter sida av slimfit-modeller i jakten på bootcut som jag upptäckte att 90-talet inte plockade upp luren just denna dag.

Dessvärre förblir mina 333:or nu ett minne blott. Det finns knappt bootcut att få tag på längre... Allt man hittar är sånt här:



Det är klart, vill man bli kallad Mr. Foldie-pants så kan man ju alltid skaffa sig ett par sådana, men det är inget för mig.

Nej, jag sitter nog kvar här och väntar på att 90-talet lyfter. Heja!

// W.

0 kommentarer

En grej som jag ständigt blir påmind om är hur slappa många omkring oss är. Jag har samlat några tankar kring dessa som du stöter på under en helt vanlig vardag.

Nedan följer tre typer av douchebags som lätt retar upp mig.

Dörrdouchebagen
Senast idag hamnade jag i en situation där jag sträckte mig efter dörrhandtaget och precis innan min hand nuddade vid det så öppnades dörren per automatik. Jag tittar upp, utbrister i ett halvtyst "va fan?" och mitt emot står det en man med ett stort leende som tror att han har gjort en god gärning. Han har i själva verket placerat sig själv på douchebaglistan. Den så kallade "dörrdouchebagen". Till denna kategori tillhör alla utan funktionshinder som använder den automatiska dörröppnar-knappen.



Det finns dessutom två nivåer av dörrdouchebags. Den förstnämnda och den kanske något värre som öppnar dörren genom att slå till knappen med armbågen för att slippa alla tänkbara virus som sitter där och väntar på beröring.

Frostdouchebagen
Biltillverkarna sätter in start-stopp-funktion för att spara de 5 sekunders avgasutsläpp som du är ansvarig för på din resa till jobbet. Men va de inte tänkte på var att motverka det 15 min långa hjärncellsutsläpp som sker i samma stund som morgonkaffet hälls upp i köket. Utomhus är det 5 minusgrader och där står din bil på tomgång för att tina upp de frusna fönsterrutorna.



Om du känner dig träffad av den här beskrivningen så måste jag tyvärr meddela att du tillhör den kategori som jag har valt att kalla "frostdouchebagen".

Parkeringsdouchebagen
En liten tanke kring den parkering som i folkmun kallas "familjeparkeringen". Du ska handla på ICA och på din väg in går du förbi den parkering som är extra bred och är, ur perspektivet från parkeringsdouchebagen, avsedd för välpolerade sportbilar. Du behöver inte ens ha familj för att bli småförbannad.

Mordiska blickar utdelas från förbipasserande barnfamiljer som har fått parkera sin Voyager på en allt för trång parkeringsruta.



Vad ska man säga. Listan av douchebags där ute kan göras lång men detta är tre av mina favoriter just nu.

Trevlig onsdagskväll!

// W.

0 kommentarer

Kolla här vilka söta små troll som flyttade in häromdagen.



Ett syskonpar som är födda 28:e oktober, kommer från Kungsbacka och är en cool blandning mellan Sphynx och Bengal/Ragdoll. Jag hade aldrig hört om en sådan mix tidigare men gillar egenskaperna hos de tre kattraserna och fastnade väldigt snabbt för just de här två. Den högra i bilden är ganska lik Boris som han såg ut som liten.

Jag har döpt dem till Signe (vänster) och Matti (höger). "Matti" efter dödsmetallegenden Matti Kärki, så man vet att grabben kommer växa till att bli en stenhård kille. Inspiration till "Signe" fick jag genom en annan annons på blocket. Det klingar dessutom ganska bra ihop de två namnen.



De är lekfulla, så klart, och bär runt leksaker i munnen fram och tillbaka i hallen. Samtidigt så är de rätt lugna vid läggdags och hoppar gärna upp i sängen bredvid en och myser. Hur gosiga som helst.
Boris börjar sakta men säkert vänja sig vid dem, håller ständigt ett öga på dem och säger ifrån om de kommer för nära. Trots det så lyser hans kattungeögon upp när han hör ljudet av leksaker ute i hallen.



Jag upptäckte innan att sänglampan hade fallit till golvet så jag följde spåren med blicken mot sängen där det låg två oskyldiga små kattungar och tittade med stora ögon. Måste ha varit Boris då, eller hur...

// W.

1 kommentar
22 december 2016

Julkortet

Winkvist v2.0

Jag tycker om idén med julkort, jag har bara aldrig själv varit så duktig på att skicka ut dem.

Idag tog jag emot ett som utmärker sig och som jag blev väldigt berörd utav.



Enkelt, varmt och mycket vackert.

// W.

0 kommentarer