BLOGG

Den 15:e oktober 2013 lade jag en beställning på Intels, då, kommande NUC utrustad med i5 Haswell-processor (tyvärr, Google Translate från Grekiska hjälper er inte med denna mening).

För den som undrar så är NUC (Next Unit of Computing) Intels nya datorserie i vad som kan kallas "miniatyrformat". Jag tänkte att den skulle passa bra framme vid TVn som ersättare för min nuvarande media-PC som har några år på nacken.

Kort efter beställningsdatumet kom datorn ut på marknaden.

Jag väntade.
Och väntade....
Och väntade.....
Och till slut anlände den!

På grund av att Intel inte klarade av att möta efterfrågan så fick jag inte den levererad förrän nu i mitten av januari, 3 månader efter beställning. Men, inte olikt de sju dvärgarna, så var jag lika glad för det.

Började packa upp den så klart... Fick mig samtidigt ett gott skratt när Intels signaturmelodi började spela från en högtalare som de hade byggt in i lådan. Jag må vara tekniknörd men ärligt talat.... En melodi? När jag öppnar lådan? Nej, inte ens jag går igång på det... Det hindrade mig givetvis inte från att öppna lådan ytterligare 5 gånger under loppet av 1 minut... Nog om det.

Snart hade jag satt ihop datorn från ett fåtal delar och när jag startade den så fick jag nästa överraskning i form av en blinkande lampa. De som någon gång har kört för fort med bilen vet om att en blinkande lampa inte är något bra tecken. Precis så var det i detta fallet också.

Det visar sig att jag har köpt fel ramminnen och måste byta från 1.5v till 1.35v. Perfekt, mer väntan! Lade beställningen samma dag och fick de nya ramminnena idag. Men tro mig, inte ens ett kinderägg hade gett en bättre överraskningen än vad den här tredje skulle komma att bli - jag hade köpt fel minnen IGEN. Precis lika fel som de jag beställde första gången.

Det enda som glädjer mig nu är familjefotot som jag tog medan julduken fortfarande prydde vardagsrumsbordet.



// W.

0 kommentarer

Ingen har väl missat filmatiseringen av Stephen King-klassikern Carrie från 1976?!

Igår såg vi remaken av Carrie från 2013 och det är svårt att låta bli att jämföra de båda eftersom att de har nästintill identiska manus.



Först och främst så tycker jag egentligen inte att filmen är särskilt spännande. Den är rätt så seg och man spar på krutet till de sista 20 minuterna, men den har sina stunder.

Sissy Spacek's rollprestation i originalet tycker jag är bra, medan jag tycker att Chloë Grace Moretz's är mindre intressant i remaken. Jag tror inte att det är hennes fel utan vad jag stör mig på lite grand är att filmteamet tror att man kan skapa känslan av att någon är utstött med hjälp av mörk ögonskugga och att låta personen gå med en konstant krokig rygg. Det funkar åtminstone inte på mig för jag fick inte känslan av att Carrie i remaken var särskilt utstött. Däremot Carrie i originalet är genuint creepy och osäker.

Å andra sidan så tycker jag det är bra att de i remaken faktiskt använder personer som har någorlunda samma ålder som de ska vara i filmen medan man i originalet använder en 30-ish-åring som ska spela 17-ish.

Jag gillar hur modern porträtteras i remaken. Hon får gärna ha så mycket ögonskugga som nu krävs för att hon ska se läskig ut! Där har de lyckats bra. Vidare så gillar jag faktiskt att de har moderniserat historien, hur konstigt de nu än låter, med mobiltelefoner, youtube m.m. Det är ju faktiskt så det är idag, även om det tenderar till att se fånigt ut.

Remaken bjuder inte helt oväntat på fler och snyggare effekter men det är inte bara effekterna som gör en hygglig film eller hur?

...så vilken Carrie vinner?

Ledsen, men originalet står sig!

// W.

2 kommentarer

God kväll.

Det var ett tag sedan jag skrev nu eller hur!

Har haft en del på agendan nu sedan jag bestämde att nu är det dags att ta tag i vardagsrummet och piffa till det lite grand! Kanske var det julpyntningen som triggade det hela? Nej förresten, det var Jonna som tog tag i den biten. Vad gjorde jag då? Jo, det ska jag berätta, men först en liten historisk bakgrund.

I slutet av sommaren förberedde jag en bänkskiva som skulle monteras på en halv-vägg som jag hade planerat att smäcka upp bakom soffryggen i vardagsrummet. Bänkskivan sågades, limmades, frästes och slipades... När allt var klart så skulle jag bara kapa den till rätt längd, en längd som jag hade i huvudet sedan tidigare. Kapningen gick snabbt och smärtfritt ända fram tills dess att jag tog med den avkapade bänkskivan in i vardagsrummet och insåg att den nu blev 80 cm för kort. ALLT JOBB ÅT SKOGEN! Istället för mig så fick bänkskivan stå i skamvrån i förrådet där den har stått fram tills nu.

När inte Jonna var hemma en kväll så möblerade jag om i vardagsrummet och flyttade soffan. Sen fick jag ägna ca 30 minuter åt att förklara varför det var en bättre placering, men det är en annan historia. Soffan står nu framför panoramafönstret.



Nu började så smått en gammal idé växa fram i mitt huvud om en halv-vägg intill soffan och jag kom då att tänka på den där bänkskivan som tidigare var för kort men som nu skulle vara helt awesome där soffan stod nu! Kort därefter tog jag på mig arbetsbyxorna för ännu ett byggprojekt.

Jag började så smått att sätta ihop en stomme av 45mm-reglar...



Stommen placerades intill väggen och kläddes med spånplattor. Börjar se ut som en halv-vägg.



Sedan kläddes väggen med en tapet med stenmotiv från Beranders.
Det blir rätt rörigt när man håller på att bygga.



Så långt klart.
Ska bänkskivan vara vit? Eller svart? Eller vit? ELLER SVART?
Jag tror jag ägnade 2-3 timmar åt att fundera, testa, redigera färger i ett foto på datorn och kom slutligen fram till att den bör vara vit. Eftersom att golvlisterna kommer att vara vita och fönsterfodren är vita. Så fick det bli.

Nästa steg var att färdigställa bänkskivan genom att fästa en LED-list i ett spår som frästes ut i somras.



Belysningen kopplades till en dimmer för att få ställbar ljusstyrka.

Och det var det! Bänken var nu äntligen fulländad och jag kunde inte bli mer nöjd med resultatet.

Så här blev det:



Nästa byggprojekt kommer att bli lite mer tekniskt inriktat. Jag har nämligen tänkt sätta motordrivna rullgardiner i fönsterraden bakom soffan och de kommer då att styras med dels en knapp i väggen och dels via mobiltelefonen. Onödigt, men coolt, och det är motivering nog!

// W.

3 kommentarer

Eftersom att månadens gratistidning har anlänt så tänkte jag att det var dags för ännu ett inlägg i serien "De skulle kunna vara lika".
Detta blir del 4 i ordningen.

Denna bloggserie går alltså ut på att plocka upp morgontidningen och försöka hitta så många kändisliknelser som möjligt bland lokalbefolkningen i tidningen. Det är svårare än vad det låter som! Tidigare inlägg kan läsas här: #3, #2, #1.

Är det du Bill?? Nytt jobb på Sparbanken förstår jag:


Jag kan missta mig men visst är talesmannen för FRA lite halvlik Hasse Aro:


Jag vet inte vad för sorts lyckopiller som den här snowboardåkaren har tagit men denna person lyckas pressa fram ett smil som bara Jim Carrey kan:



Denna kanske inte är jättebra men om Liv Tyler hade haft glugg så hade hon kanske varit lik annonstjejen till vänster:



Och slutligen en herre i "frågan för dagen" som påminner lite om Sverker Olofsson. Eller?



Det var allt för denna gång! Inte illa om jag får säga det själv!

// W.

1 kommentar

Som ni ser i förra inlägget så har jag inte bara legat på latsidan när det gäller skrivandet...

// W.

1 kommentar