BLOGG

För knappt två år sedan skaffade jag en ny cykel. Den var gyllenfärgad, den var fin. Den var helt enkelt perfekt. Ni vet sån där pålitlig damcykel med instabil styrning som kännetecknar alla 60-talshojar... Den bästa sorten!

Just "gyllenfärgad" var den beskrivning som fick handläggarna på polisstationen att höra av sig och undra om jag menade allvar efter att jag hade anmält den stulen under förra året. Varför skulle jag ljuga om en sån viktig detalj? Hoppet sinade. Det blev vinter och cykelförsäljningen på blocket avtog.

Nyligen så började det smått att kicka igång igen och min bevakning i blockets mobilapp ledde mig fram till den här skönheten som jag har hämtat i Halmstad idag.



Innan jag ger mig ut på vägarna med den här så ska den utrustas med GPS-sändare. Om du bor i närheten, är välbyggd och har Judge Dredd som poster i vardagsrummet så är det bara att höra av sig, jag kan behöva ditt mobilnummer när rättvisans tid är kommen.

// W.

3 kommentarer

En av hönorna har idag värpt det första ägget. Strålande!



// W.

1 kommentar

Som komplement till föregående inlägg så kan jag bara nämna att jag just nu gick in för att söka lite inspiration till kommande renovering av vårt kök. När jag skulle bläddra i Marbodals onlinekatalog så kunde jag inte rå för att skratta högt...



En sak är säker. Marbodals kunder har gått rakt i fällan!

// W.

0 kommentarer

Bilden av att vara husägare romantiseras allt för ofta med bilder på barn som springer på en grön fin gräsmatta och familjer som skrattar i köket när de dricker kaffe, samtidigt som de läser morgontidningen.

Så är det förstås inte i verkligheten...
 
Jag reflekterade över detta innan idag då jag satt på huk i den lätt fuktiga gräsmattan och plockade tärning-stora glasskärvor från växthuset som för andra året i rad har blåst sönder av stormen. Denna gången var det inte 1 eller 2 utan 18 st rutor som hade gått i kras.

Nej, så här ligger det till (ur en bitter mans perspektiv):

Den gröna gräsmattan
Lögn, lögn, lögn. Inbilla dig inte att din gräsmatta kommer att vara grön och fin för du kommer troligtvis inte se den under alla maskrosor och mossa. Tar du bort en maskros ena dagen så står där två nya på samma ställe dagen efter. Garanterat.

Den vackra stensättningen
Visst är den vacker, fast bara under höst och vinter. Resterande säsonger kommer konturerna att utgöras av ogräs som trots dubbel dos roundup kommer tillbaka år efter år.

Skrattstunden i köket
Skrattar folk som dricker kaffe på morgonen? Naturligtvis inte. Morgonen är avskyvärd och det finns inget roligt med det. Den enda gången då skratt utdelas i köket är från din partner efter att du har tappat en bricka på din stortå och hoppar runt på ett ben som om det skulle hjälpa.

Den ståtliga julgranen
Ja vart hittar man den? Sist jag såg den var på TV märkt med en stor Disney-logga. Se till att köpa trälim och ett grovt borr för du kommer att tillbringa dan före dopparedan med att limma fast grenar för att skapa någon sorts symmetri i utformningen. Två dagar därefter kommer så lite som en nysning att förvandla din skapelse till ett kalhygge med omedelbar verkan.

Den frostfria bilen
Bara att hoppa in, öppna den fjärrstyrda garageporten och köra? Trodde du ja... Sanningen är att du aldrig kommer att få plats med bilen i garaget på grund av allt bråte som växer där. Förlika dig med tanken att skrapa rutorna i ett antal år till.

Det varma badet
Det klassiska varma badet kombinerat med ett glas rött, ja det känner alla till. För att detta ska fungera så krävs det att du har ett BMI närmare 100 för att undvika att varmvattnet sviker dig när det är 20 cm kvar till badkarskanten.


Ja det var några väl valda punkter för att bringa lite klarhet i hur livet som husägare verkligen fungerar. Man skulle kunna skriva en hel artikelserie i ämnet men jag håller där för stunden.

Nu ska jag måla hallen vid huvudentrén men först ska jag ha en imaginär skrattstund med en kopp kaffe i köket.

// W.

1 kommentar

I samband med att jag är på resande fot så brukar jag dokumentera mina äventyr här i bloggen för att sedan kunna kolla tillbaka på alla fina minnen genom åren. Idag regnar det och blåser utomhus så jag tänkte därför skriva några rader kring vår resa till Trolltunga tidigare i år (15-20 juli).

När jag går in för någonting så gör jag det helhjärtat. Det föll därför naturligt att åka förbi Engelsons och handla varenda fritidspryl som kunde tänkas behövas under denna resa.

Resan påbörjades med en bil fullpackad av camping-utrustning den 15 juli. Vi skulle färdas upp till 70 mil denna dag men inte stressade vi för det, utan kom iväg strax efter lunch. När man tittar på kartan så här i efterhand så är det en hygglig bit att köra.



Jag gillar äventyr och anledningen till att det blev just Trolltunga var för att jag hade sett häpnadsväckande bilder därifrån tidigare under året.

Efter en lång bilfärd så började vi knappa in på vår destination men klockan började bli mycket så vi var tvungna att hitta en camping ganska omgående.

I de trakterna är det mycket berg och således höjder som inte bjuder på många plusgrader. Där satt vi skräckslagna i framsätena på bilen och såg hur gradantalet minskade för varje kilometer vi körde uppåt berget. Sen helt plötsligt kom där ett snötäckt landskap som jag inte hade räknat med när jag packade in tältet i bagaget. Snö i Juli? Nej fy fan, vi fick vända och köra nedför berget igen där vi till slut hittade Seim Camping där det var åtminstone 8 plusgrader.



Här slog vi läger för kvällen. Efter att vi hade landat så besökte vi den lokala butiken för att handla något snabbt att förtära. Det blev 2 minipåsar chips och två 0.5l dricka, en nota som slutade på 110 NOK om jag inte minns helt fel. Sedan slog vi oss ned framför grillen och tog varsin medhavd öl. Det var nu onsdag kväll.



Torsdagen kom. Dagen då vi skulle vandra till Trolltunga. Det var också den enda dagen som inte hade en mulen regnbild i väderprognosen under hela veckan. Perfekt.

Efter en take-away-frukost som översteg halva priset för själva övernattningen så var vi i rullning igen. Nu på väg till Odda kommun där Trolltunga finns gömd bland bergen.

Vi parkerade på en parkering som var 6 km från uppstigningsplatsen. Vissa hardcore-äventyrare började gå den biten, däribland en familj som vi senare skulle kalla "familjen hurtbulle", men vi väntade snällt på taxin då vi ville spara krafterna för den verkliga utflykten som var beräknad till 2.2 mil vandring ToR. Taxin kom och packade in oss som sillar. Vi som fick stå fick använda varenda benmuskel för att parera G-krafterna från chaufförens vansinneskörning. Taxin stannade och släppte av oss på en rastplats utmed fjorden. Kanonfint.

Vi drog en lätt suck och ett djupt andetag innan vi började vandra upp för berget med sjukaste stigningen. Efter kraftig svettutsöndring, flertalet vilopauser och en vattenflaska som hade halverats så nådde vi toppen på första etappen. Där utdelades en käftsmäll i form av en skylt som avslöjade att vi dittills hade gått 1 av 11 km.



Sedan planade det ut och det var riktigt rofyllt att vandra ett tag, men sen gick det så klart uppför igen. Svordomarna haglade inuti mitt huvud.

Nu visade sig snön igen men det var inte särskilt kallt. Jonna kämpade på.





En av många pauser.





Sen kom det ännu mer snö. Så här i efterhand är jag rätt nöjd över att ha tvingat Jonna att ta med vattentäta skor.



Det var ungefär i denna stund som vi förbipasserades av familjen hurtbulle. En familj som tillsynes käkar Wasa-knäckebröd som snacks på lördagskvällar. Den minsta grabben kunde inte knyta sina egna skosnören men han kunde jävlarimig vandra 2.2 mil utan bekymmer. Imponerande, och småretligt.

Efter långt om länge så nådde vi fram till Trolltunga. Det var hyfsat fint väder fast det blåste kalla vindar. Första vyn man ser när man närmar sig bergskanten är magnifik.



När man ser bilder som folk har tagit på Trolltunga så får man en magisk känsla av frihet och ro. Denna känslan krossas i samma stund som man når fram och ser att det är en halvtimmas kö med folk som väntar på att få gå ut på tungspetsen. Kötiden hindrade inte mig från att gå ut men stackars Jonna fick vänta tålmodigt med avtryckaren på kameran.



Efter att ha sett oss omkring så hittade vi vår alldeles egna plats där det inte fanns en människa i sikte. Även här tog vi några bilder.





Sen efter att ha varit där i lite mer än en timma så behövde vi gå tillbaka då det började bli sent. Man var rätt mör i kroppen redan nu och när man inser att man har 1.1 mil tillbaka i samma terräng så sjunger man inte direkt acapella.

Tillbakavägen gick bra mycket snabbare då det var en hel del nedförsbacke men under sista 1 km nedför den branta backen som vi startade med så gjorde det obeskrivligt ont i fötterna i varje steg man tog. Återigen skänktes en ilsken tanke åt familjen hurtbulle som hade passerat oss för längesedan.

Så småningom var vi nere, vi hade klarat det! En härlig känsla...
I taxin på vägen ned så får vi se familjen hurtbulle springandes nedför berget tillbaka till parkeringen (6 km-sträckan). Helt sinnessjukt. Jag som knappt kunde trycka ned gaspedalen på bilen med min ömma fot...

Även den natten tillbringades i tält.

Dagen därpå, Fredag, tog vi den här resvägen:



Rätt sega var vi så det blev en stillsam dag.
Vi stannade och fikade längs den vackra vägen och landade i Jondal när kvällen kom så vi bestämde oss för att stanna där över natten. Nu var vi så trötta på tält att vi tog in på ett hotell. Höjdpunkten blev kvällens måltid med tillhörande öl.



På lördagen fortsattes den oplanerade resan. Till en början så tog vi färjan över fjorden sen så körde vi runt lite och tittade på sevärdheter som vi hittade i en broschyr. Det regnade från morgon till kväll så jag har inte så många bilder att bjuda på tyvärr.



För övernattning hittade vi till sist Hardangers Feriesenter.
Jonnas leende på bilden nedan avslöjar vilken glädjefull stämning som infinner sig när vi slår upp tältet i smattrande regn.



Ironiskt nog hade personalen tagit semester mitt i högsäsongen så det fanns inte mycket mat att hitta. Lite senare begav jag mig till snabbköpet för att handla ett sexpack öl och tappade nästan hakan när jag såg att det kostade 200 NOK. Herregud...

I skydd från regnet tog vi plats på en bänk utmed servicebyggnaden, ett vykort som tagits därifrån:



Och senare ett till vykort från tältet där vi hade krupit ned med varsin varmvattenfylld petflaska. Sommartider när de är som bäst.



Kort och gott en trevlig vistelse i grannlandet som jag kan rekommendera för alla som söker efter en utmaning.

Och med de orden avslutar jag härmed semesterminne nr 1 från år 2015.

// W.

5 kommentarer