BLOGG

Det börjar närma sig jul igen och det slog mig plötsligt att jag bara har skrivit 6 st inlägg sedan förra julen. På tok för lite...
Som en liten tröst så kan jag meddela att bloggen ständigt lever kvar i mitt hjärta och är inte på väg att läggas ned. Punkt.

Jag har precis avslutat ett långdraget projekt här hemma, nämligen Projekt Hönshus.

Det hela började när jag fyllde 30 i Augusti i år... Kvällen innan hade vi varit iväg och när vi kom hem vid ca 01.00 så stod det ett stort föremål på gången till huvudentrén. Vi började genast undersöka vad det var och snart så visade det sig vara en stor bur. Efter att ha tänt ljuset visade den sig även innehålla tre små kycklingar. Seriöst? Kycklingar?

Här är en sammanfattande bild som jag lade upp på Facebook på min födelsedag:



Min första tanke var; "Nej men de här kan vi inte behålla", men som alla andra smådjur så hade dessa tre en stark förmåga att växa hos en och tog snart en plats i våra hjärtan.

De växte snabbt i början. Den temporära buren som jag fick blev mindre lämpad för varje dag som gick så vi bestämde oss för att bygga en uppgraderad version av buren. När det beslutet togs så kunde jag inte föreställa mig att mina nästkommande 6 helger skulle vara fullt uppbokade med snickeriarbete.

Först så reglades stommen upp.



Sen på med plattor. Jag må vara rädd om min hörsel men nej, hörselskydden sitter inte över öronen just här :)



Sen kom kvällen och kylan så jag flyttade in det blivande hönshuset i garaget.



Smart drag trodde jag. Visst var det skönt att arbeta inomhus men vad jag inte visste var att detta skulle blockera min höstölbryggning i flera veckor framöver.

Sen förbereddes huset för eldragningen.



När täckplattorna inuti sattes dit så började det kännas riktigt hemtrevligt.



Sen var det dags för redet där de förhoppningsvis kommer att lägga sina ägg när tiden är kommen.



Målarfärg som blivit över från farsans garage-pimpning kom väl till hands.



Efter mycket slit och tårar som effekt av utebliven ölbryggning så stod huset klart och var redo att sjösättas.



När vi lyfte hönshuset för hand så var det ganska uppenbart att det vägde ett par hundra kilo så vi fick ta till plan B: att rulla huset fram med hjälp av rör på gräsmattan. Det funkade utmärkt och efter ett par timmar hade huset rullat ut på plats bredvid växthuset.

Så här blev det när det stod klart.



Veckan därpå satte jag i nät längs ute-delen och så flyttade hönsen äntligen ut till det nya huset och till vår stora förtjusning så verkar de trivas jättebra där ute.



Det har varit ett roligt projekt att genomföra men jag har ett par till att ta itu med under vintern här. Nästa projekt blir att måla klart hallen här hemma, sen fixa taket i groventrén och sist men inte minst bygga klart mitt nya bryggverk som påbörjades tidigare i år.

Tur att man är ledig några dagar i jul.

Ha nu en fortsatt trevlig söndag.

// W.

2 kommentarer

Som en klok läsare har observerat så är jag bra på att påbörja en historia och inte avsluta den sen... Så nu tänkte jag lite snabbt och lustigt avsluta den senaste historien bland blogginläggen, historien om mitt sjukhusbesök då gallblåsan togs ut. Jag har roligare inlägg som väntar så jag håller det kort.

Jo! Resultatet av sjukhusbesöket blev 3,5 kg mindre kroppsvikt och mindre rörlighet i allmänhet. Rörligheten har ju kommit tillbaka nu så klart. Läkarna hade sagt att jag inte skulle lyfta tungt på ett tag efter operationen. Plötsligt visade sig en sida av mig som jag inte trodde fanns, jag började nämligen att utnyttja människor runtomkring mig för tråkiga vardagsuppgifter såsom gräsklippning, bära matkassar m.m. Det var ett bekvämt sätt att leva för stunden.

Det höll ända fram tills vi hade sommarfest med jobbet där aktiviteter såsom Zip-line, Rodel och Lerduvs-skytte gjorde det svårt att fortsättningsvis hävda att man inte kunde lyfta en matkasse. Efter det fick jag friskförklara mig för de närmaste och tråkuppgifterna kom tillbaka till mig snabbare än vad jag hade kunnat ana.

Här är en bild tagen en vecka efter sjukhusbesöket, innan stygnen togs bort.



Ärren är fortfarande tydligt synliga och täcker upp i stort sett hela den plåstrade ytan i bilden.

Bortsett från försämrad känsel runtomkring ärren så känns det väldigt bra. Inga negativa effekter vad jag har upplevt än så länge och då har jag ändå gett magen rejäla utmaningar från det lokala hamburgerhaket.

Hälsan på topp. Alltså.

// W.

1 kommentar

Hemma igen efter ett oväntat resmål under långledigheten.

Mitt ursprungliga mål var att åka till Hardangerfjorden över helgen men så var inte Jonna ledig på fredagen så då blev det att vi stannade hemma i alla fall.

Natten till i onsdags fick jag ett återfall av vad jag tidigare hade associerat med magkatarr: en kraftig värk från magen som höll i hela j***a natten. Började då knapra tabletter som jag hade fått hämtat ut vid förra läkarbesöket och nätterna därpå visade sig bli samma om inte värre. I lördags kväll så ringde jag sjukvårdsupplysningen och fick beskedet att sådana smärtor brukar gå över efter sådär en 14 dagars användning av medicinen. WTF? Pratar vi samma symtom? Vem skulle klara av att uthärda den smärtan i 14 dagar tänkte jag...

Sent på lördagsnatten så pallade jag inte med mer så jag slet upp Jonna och vi åkte in till Varbergs sjukhus där vi fick snabb hjälp. De röntgade magen och så lades jag in för observation. Dagen därpå kom doktorn och sa att de misstänkte att gallblåsan var kass och att jag kanske klarade mig bättre utan den. Vid det tillfället var jag lagom påverkad av morfinet som de hade gett mig så då var allt frid och fröjd men vi bestämde oss ändå för att ta ut den jäveln.

Samma kväll fick jag äntligen äta och dricka men bara fram till midnatt eftersom operationen skulle äga rum runt lunchtid på måndagen. Jag skojar inte. Den här måltiden såg i mina ögon ut som en Nobelmiddag efter att ha fastat i nästan 2 dagar. Soppan var kall men det var inte så noga då.



Måndag, den stora dagen.

För att förbereda sig för operation måste man duscha i nån sorts sprit och man får inte ha med några smycken eller liknande in i operationssalen. Det var här jag tog farväl av de festivalband som har suttit på min högerarm, där det äldsta har suttit kvar i 13 långa år. Jag höll en liten ceremoni i sjukhussängen där jag låg.



Väl inspritad och redo för action så skickades jag ned till kirurgavdelningen där jag möttes av flera glada människor. Det verkar vara en trevlig arbetsplats trots allt som händer där... Jag lades över på en ny säng där man hade armstöd ut åt sidorna. Precis när jag hade lagt ut mina armar och stirrade upp i det vita skenet från lamporna så känner jag en hand som hastigt dimper ned och tar ett fast grepp om min vänsterarm, ni vet ett sånt där lite varnande grepp. När jag tittar dit så står det en man och smilar och presenterar sig. Han ville nog bara skrämmas lite och sån humor uppskattar jag.

Kort därefter är allt en dimma.

Jag vaknar upp i en sal där det serveras saft och multivitamindryck. En liten 10 cl dryck med 300 kalorier och kaffesmak. Mmm kaffe...
Får prata en stund med kirurgen och sen rullas jag upp på vårdavdelningen.

Här är en bild efter operationen.



Det summerar väl det hela rätt bra.
Jag har fått komma hem idag så jag har spenderat mestadels av dagen hemma vilket känns skönt.

Stort tack till alla underbara människor inom sjukvården som gör ett fantastiskt jobb varje dag. Ett särskilt stort tack till min kära sambo Jonna som har suttit vid min sida under hela resan. Du är bäst!

Nu är det bara återhämtningen som återstår och snart ringer mat och sovklockan. Natti.

// W.

5 kommentarer

I september så skaffade jag mig en Xbox One då den lanserades utan Kinect. För den som inte vet så är Kinect alltså deras pryl för att känna av rörelser och sånt... Tidigare ingick den i paketet som då var nära på 1000 kr dyrare har jag för mig. Inte riktigt värt det för att få sitta och spontanveva framför TVn.

Hur som helst så har jag knappt spelat något. Dels för att alla köper PlayStation i dagsläget så det finns inga att spela mot och dels för att spelen som fanns då var skräp med få undantag. Sedan september så har jag i alla fall hunnit skaffa 4 spel av varierande kvalitet, senast för några dagar sedan köpte jag ett lir ur en gammal favoritserie, Mortal Kombat (X). Jag har tänkt länge att jag skulle skaffa MK X när det kom och nu när jag såg att det släpptes häromdagen så växte begäret.

Första reaktionen var ungefär: Seriöst, 639 kr? online? Dyraste i butik kostar 599 kr och då får man ändå ett fysiskt exemplar. Här får man betala 40 spänn mer och stå ut med att ladda hem 35 GB (!!) som sedan ska installeras. För det måste man göra med spelen nu för tiden. Jag minns speciellt när jag köpte Dead Rising 3... Förväntansfull och taggad som få slog jag mig ned i soffan vid kl. 21 en kväll för att spela en stund innan läggdags. Sätter i skivan och så börjar ju skiten installera sig. Jaja, hur lång tid kan det ta... Efter nästan 1 timme hade det gått till 20% och sen somnade jag ifrån det. Nu har man ju lärt sig leva med det där men den gången var jag riktigt frustrerad och ville inget hellre än att mosa zombies med basebollträ.

Dead Rising 3 är ju ett av de spelen som kom först till Xbox One då Microsoft stod fast vid att man endast kommer att sälja konsollen tillsammans med Kinect. Vid den tiden föll det ganska naturligt att utveckla spelen med det i åtanke. Gissa om jag kände mig dum när jag efter några tydliga instruktioner i spelet sitter och ropar högt "drop weapon"... hmm... "DROP WEAPON"... va fan? "PICK UP WEAPON!!!" för att sedan komma på att jag inte köpte någon Kinect och att det är därför det inte fungerar...

Jo, Mortal Kombat är bra än så länge fast jag måste erkänna att jag fick bita ihop rejält när jag skulle visa Jonna vad 18 års erfarenhet av Mortal Kombat hade gett, och fick TOKSPÖ redan första matchen. Jag vann visserligen en match senare, men då fick jag ett högst oväntat karateslag mot tinningen så det var bara att ge upp och utse en vinnare den kvällen.

Må gott mina vänner!

// W.

2 kommentarer

Som ni vet så är påsken nu över sedan en tid och vad kan då vara lägligt om inte en statusuppdatering från en med sömnsvårigheter.

En utav sakerna som var spikade denna högtid (höhö) var, för vår del, en tripp till Sannäs. Ljuvliga Sannäs... Jag, broder Thomas, damerna samt ett hyggligt sällskap från glasapoteket slog följe denna gång. Himla trevligt.

Efter en knapp 2½ timmars bilfärd under långfredagen i min pärla så var vi framme. Min nyrepade pärla, bör tilläggas. Det är en annan historia men låt oss säga att jag blev påhoppad av en stenmur i farten...

Väl framme i Sannäs så välkomnades vi med soligt och härligt vårväder så det dröjde så klart inte många minuter innan grillen var framdragen. Första grillningen för i år för min del.





Ett vykort från grillningen.



Mitt absoluta favoritställe är klippan bredvid stugan som syns i nästa bild. En av få bergspartier som är kvar efter att norsk dynamit har satt arkitekturen i byn.



På samma klippa låg vi senare på kvällen och spanade in stjärnorna i skyn. Och för den som får bilder från en amerikansk film i huvudet där de ligger på en varm motorhuv så vill jag bara nämna att så var det inte i det här fallet. Det var rätt kallt på kvällen och lite värme var det minsta man kunde önska sig när man låg där. Jag var den enda som såg ett stjärnfall men en varm motorhuv var med facit i hand inte värt att lägga önskningen på.

Dag två bjöd på minst lika fint väder så vi bestämde oss för att tända en brasa för att bli kvitt några träpinnar och buskar som blev kvar efter förra årets röjning.



Sammanfattningsvis en mycket trevlig påsk.

Nu är det dags att sova en stund.

// W.

0 kommentarer